Friday, March 16, 2007

Har du ett kul jobb eller?

Pratade med Elisabeth Tham häromveckan och hon berättade om en bekant som var rekryteringsansvarig på ett stort bolag i Sverige. Rekryteraren hade berättat att den var orolig för hur ungdomar "fungerade numera". Grejen var den att hon/han nyligen hade genomfört en anställningsintervju med en yngre människa och den redan efter 5 minuter rest sig upp och sagt:

"Nej det här verkar inget kul ställe att jobba på, tack och hej"

Rekryteraren hade sedan dess fått en oroskänsla i magen och en undran över vart samhället skall ta vägen egentligen.

När jag hörde Elisabeth berätta denna fantastiska historia kom jag att tänka på det här med auktoritetsförskjutningen och dagens ungdomskulturs rätt starka krav på att känna att det de gör skall ha en mening och att de känner engagemang. Och jag kan tycka att det är lite sunt på ett sätt. Hur många gånger har inte du under en anställningsintervju suttit och tänkt "nej det här verkar faktiskt inte vara något för mig" och ändå fortsatt att slösa ännu mer tid på en 3 veckors rekryteringsprocess? Är det sunt?

Vi talade en del om detta och en del annat igår med ett 50-tal chefer på Vattenfall när vi var där och att arbetslivet kanske måste börja fundera på att förbereda sig inför den yngre generationens intåg på arbetsmarknaden och att de ställer helt andra krav på sin arbetsplats, arbetsuppgift och på sina chefer.

:-)


Fler bloggar om:

13 comments:

Jennifer said...

Har läst flera av dina senaste blogginlägg nu och jag blev väldigt imponerad . Jätteintressant och välformulerad . Kommer nog titta tillbaka . ;)

Fredrik Jeppesen said...

Glad :-)

Magistern said...

Fan, vad du är klockren. Kan berätta en och annan historia som bekräftar dina påståenden om dagens elever och Sveriges framtid, men det tar vi någon annan gång. Över en öl, kanske?

Fredrik Jeppesen said...

Ja sånt är alltid intressant ! Invite me bara...

Janne said...

Underbar historia! Den ska jag ta med mig...

Åsa Mitt i Världen said...

Ibland blir jag lite ställd när unga människor pratar som att jobb är ett "nödvändigt ont". Som att det är synd om den som jobbar.

Hallå? Jag har ju KUL när jag jobbar.

Fred said...

På engelska kallas dagens ungdomar för the thumb generation vars sociala och kulturella liv skulle gå i bitar om de plötsligt skulle förlora förmågan att röra på tummarna. Tänk bara: ingen mobiltelefoni, inga SMS, ingen MSN, ingen möjlighet att byta kanal på TV:n. Utan tummar stannar ungdomen.

Med risk för att generalisera: Vi har delvis att göra med en generation som på ett väldigt tydligt sätt kräver blixtsnabb tillfredställelse. I en stor del av deras värld kan de åtgärda ett svalnande intresse genom att klicka vidare med musen, stänga ner ett fönster, eller byta kanal med fjärrkontrollen. När man hamnar i en undervisningssituation med dessa ungdomar - en lektion på 75 minuter, exempelvis - innebär detta vissa pedagogiska problem. Samma sak på en framtida arbetsplats.

Jag lägger ingen värdering i detta, utan tycker snarare att det handlar om en motivationsproblematik. Vi måste motivera varför skolan eller arbetsplatserna är intressanta för ungdomarna, och om vi inte kan det - ja då är det kanske inte ungdomarna det är fel på.

Fredrik Jeppesen said...

Fred: Ja det stämmer. Och dessutom är det ju så att det är först i denna generation som motivation verkligen spelar roll. Det som är spännande här är att metoderna, med risk för att också generalisera, ju varit relativt konstanta utifrån motivationsbegreppet genom de flesta generationerna bakåt i tiden och nu eskalerar effekterna med större tydlighet. Exempel: Grundstrukturen för en genomsnittlig mattelektion består av 10 min genomgång av nya avsnittet i boken och därefter individuell räkning. Detta upplägg fungerar allt sämre ju längre in i "thumb generation" (digital natives) vi hamnar. Kanske är det just därför matten också tappar mest fart och att KTH för några år sedan signalerade kvalitetssäkning.

Och du har helt rätt i att det är VÅRT ansvar i skolan och INTE barnens fel eller samhällets fel.

Anonymous said...

Oj, har ni redan blivit så gamla? Var det bättre förr eller? För i helvete, kom in i matchen. Se det positivt. Varför ska man stå med mössan i hand? Han tyckte väl att jobbet verkade skittråkigt och hade förmodligen haft en föraning om det. Själv har jag fått ett jobb efter att de haft en omfattande anställningsprocess. Sedan när jag kom första dagen på jobbet så hade de inte ställt i ordning mitt rum (de tyckte jag skulle städa efter den förra). Det var överhuvudtaget en otroligt taskig indroduktion. Deras lokaler såg ut som fan, värre än i "the Office". Skitiga gardiner som hade hängt där i åratal osv. Sedan när vi skulle äta lunch så valde dom en riktig risig vägkrogsaktig lunchrestaurang och vid det laget hade jag så ont i magen av alla dåliga vibbar att jag knappt kunde äta. För att summera det hela, alla mina sinnen sa att detta var en gammeldags, sunkig och hirarkisk arbetsplats. Jag ringde morgonen därefter och sa upp mig (efter en dag). Chefen sa att jag inte kunde göra det och hur mycket dom hade lagt ner på rekryteringsprocessen osv. Han frågade inte en gång varför jag inte ville jobba där. Han undrade liksom inte, han var inte nyfiken ens på varför jag hade jobbat en dag och kommit fram till varför det inte var något för mig. Jag tror det är detta som skiljer den nya generationen från den gamla. Dels synen på arbete och att dom ofta inte ens talar samma språk. Min reaktion var helt och hållet positiv ang killen som rest sig upp efter tre minuter. Vem vill ha en mes, en ja sägare. Jag är intresserad av att anställa någon som tar ansvar för sig själv, står för sina beslut rakryggad och tillför, om han inte tillför så ska han också ta ett eget beslut om att söka sig vidare. Kanske denna kommentar är lite väl affekterad, men jag blev så upprörd över inskränktheten och alla gammeldagsa kommentarer. Det här är ju en sida som präglas av nytänkande och optimism. Ta nu en funderare alla som tänkte tanken "var är ungdomen på väg" och surfa runt på internet, ge er ut i livet. Fan jag skulle vilja ta med er själv, visa er, lätta på era ankare, kom igen nu, häng med ut i världen för fan, än är livet inte slut, man är endast gammal när man slutar tänka.
/Lars

Fredrik Jeppesen said...

Om du läser kommentarerna igen med andra glasögon kommer du märka att de flesta har samma uppfattning som du.

tanken med inlägget var att visa på hur arbetslivet inte förstått...

:-)

Fredrik

Anonymous said...

Ha ha, sorry, läste igen. Det är sant, det bubblade upp inom mig en påminnelse om släktmiddagar osv, om du förstår. :-) Tror att detta är en stor fråga. Visst kommer den "yngre generationens intåg på arbetsmarknaden och att de ställer helt andra krav på sin arbetsplats, arbetsuppgift och på sina chefer." Men... arbetsgivaren kommer också ställa helt andra krav på den anställde, inte att förglömma. Lyckas man formulera dessa motsatta relevanta krav så har man morgondagens skola. Frågan är då om detta är möjligt att få en jämn övergång eller om det kommer när tiden är mogen (läs övermogen). Det dryftas ju här och på andra ställen. Ofta mycket skarpa analyser, tack för det!
/Lars

Lekne said...

HIHI Jag skrattar fortfarande. Faaan vad bra - och välformulerat :-)

Mattias Wirf said...

Jag tror tyvärr inte jag hade gjort likadant, även om jag önskar att jag hade gjort det. Klart man borde resa sig och gå om jobbet inte verka vara rätt, annars slösar man ju bara tid.

"I am out of time.[...] The world is moving to fast for closure. Our lives are in beta." som Jay Cross skriver, så varför slösa tid på onödigheter ;)