"Pedagogerna ville med skolreformen 1994 införa ökat medbestämmande från eleverna, som skulle ha inflytande över sina studier. Det låter bra, men tyvärr är barnen inte mogna för att ta den typen av ansvar. Ett normalt barn klarar inte av eget studieansvar och planering. Resultatet blir bara att barnet känner sig misslyckat och stressat, får sämre självförtroende och i många fall riktar sitt intresse mot annat - med prat och stök som följd. På detta vis är pedagogiken skyldig till att barn misslyckas.
DN 18 juni
Här finns en viktig grundläggande missuppfattning av Hugo Lagerkrantz och det är att läroplanens idé om elevinflytande i undervisningen inte fråntar läraren ansvaret att arbeta utefter de pedagogiska ideér som var tänkt. En vanlig missuppfattning är bland annat att man i och med Lpo94 la över ansvaret hos eleverna att själva "finna kunskapen". I själva verket ställer denna pedagogiska modell, som alla andra modeller, krav på lärarna att skapa strukturerade lärsituationer åt eleverna. Det Hugo pekar på är att det är pedagogiken det är fel på och det är fel, den används inte korrekt eftersom många stannat kvar i arbetsmetoder anpassade för gamla läroplaner. Klivet från Lgr80 till Lpo94 är närmast gigantisk och för att skapa dessa kreativa inlytanderika lärsituationerna kräver så närmast MER struktur av läraren i upplägg än mindre som vissa fått för sig. Hugo skulle avslutat sitt stycke med "På detta vis är pedagogerna skyldiga till att barn misslyckas". Men det är ju så fult att lyfta problemet med de lärare som inte fungerar. Man skulle till exempel ha utbildat lärarkåren i skillnaderna mellan den gamla och nya läroplanen och hur det var tänkt att arbeta. Det gjordes inte i tillräcklig omfattning tyvärr. Det är alltså INTE lärarnas fel utan en systemfråga. Möjligen skulle man kunna kräva av lärare att krävde sina rektorer på kompetensutveckling, men det är en annan sak.
Det är dags att se sanningen i vitögat och börja använda Lpo94 som den är tänkt. Att smyga iväg genom bakdörren och kalla tillbaka historien lönar sig sällan, ej eller att ropa på en ny läroplan. Hjälp istället till att få de lärare (och rektorer) som stannat kvar den gamla skolan att just skapa de strukturer som gör att eleverna faktiskt utvecklas, lyckas och når målen.
Hugos slutsatser om "fyrkantig tid" delar jag inte heller sådär rakt av. En utredning tidigare i våras pekade på att ungdomar som spelade dator/TV-spel idrottade lika mycket som andra barn, med några undantag.
Barn som vuxit upp med de nya medierna har en annorlunda struktur i hjärnan och vi vuxna har en hjärna som utvecklats i en tid där intrycken var färre, vilket givit oss en enklare systemstruktur. Det betyder att ungdomar uttråkas av våra sätt att lära eftersom våra sätt bara hanterar en nivå, i tron om att det är bra bara för att det är bra för oss vuxna. I själva verket tråkar vi ut dem. Ungdomarnas sätt att lära engagerar flera nivåer samtidigt. Vi födda innan 1980 vill göra allt i lugn och ro och med en sak i taget annars tror vi inte att det går. Mark Prensky har skrivit mycket om detta. John Dewey rekomenderas också...
Hugo Lagerkrantz och Åse Vikctorin Cederquists inlägg i DN är ett virrvarr i saklig argumentering marinerat med totala missuppfattningar. Ambitionen är god, dvs att miljön i skolan inte fungerar och att det drabbar eleverna, men jag tror det skulle vara bra med lite ökade kunskaper också. Alla kan inte allt, men alla har chansen att lära mer :-)
Tjoho !
1 comment:
Håller fullständigt med, Jeppesen! Kunde inte skrivit bättre själv ;-)
Post a Comment