Framtidskommission mycket bra i grunden, men....

Regeringen tillsätter en Framtidskommission som ska redovisa sitt arbete under 2013. Mycket bra grepp så klart, konstigt vore det väl annars?

"Kommissionen ska ledas av statsminister Fredrik Reinfeldt och presentera sina resultat senast i mars 2013. Arbetet ska fokusera på jämställdhet, integration, miljö, sociala orättvisor och hur Sverige ska hantera att befolkningen blir allt äldre."
Aftonbladet 2011-07-04

Utgångspunkten i detta är säkert analyserad på härsan och tvärsan av kompetent folk runt Reinfeldt, det betvivlar jag inte för ett ögonblick. Men hur kommer det sig att den kanske viktigaste framtidsfrågan inte ens nämns? I en alltmer kunskapsintensiv värld, präglad och buren av ultrakommunikation, så hamnar alltid skola och utbildning utanför de viktiga sammanhangen. Är det inte konstigt? Nä kanske är det inte det så konstigt när allt kommer omkring? Kanske är det i dagsläget istället helt naturligt och framtvingat nödvändigt för regeringen att lämna skolan utanför. I alla fall för en regering som inte är överens om skola, innerst inne, och där frågor runt skolans framtid lämnats till ett och samma parti. Ett parti med 7% röster dessutom.

Det vore bättre om skolan hittade en blocköverskridande samsyn.

Utan det blir ju framtidsfrågan onödigt, och farligt, komplicerad. En framtidskommision måste ju per definition fokusera på framtid och utveckling, antar jag. Dagens frammejslade politiska skoldebatt handlar ju istället allt oftare om att se bakåt. I en värld som samtidigt överallt ser framåt. Känns inte det läskigt så säg?

Många är aktörerna som präglar synen på utveckling i skolan. Lärarnas Riksförbund jobbar tex hårt för att "förstatliga skolan", det vill säga vrida klockan bakåt mot 80-70-60 tal. Och de driver även aktivt budskap som att "katederundervisning" naturligtvis borde vara idealet 2020. Katedern har blivit deras symbol för den lärarcentrerade skolan där förmedlingspedagogik härskade och eleverna skulle "göra fint och färdigt". Det handlar om ett effektivt retoriskt sätt att aktivt förhindra framtidsdiskussioner och istället koncentrera samtalet kring det gamla. Hur man samtidigt missat samhällsutvecklingen de senaste 20 åren är och förblir en gåta.

Skolministern menar vidare att moderna diskussioner om skolans kunskapssyn och metodik tillhör "flumskolan" och frågor som exempelvis "tillgänglighet till informationen på internet" för lärare och elever är inget han ligger sömnlös om nätterna över. Ivrigt påhejjad av Lärarnas Riksförbund som har för vana att ta skolministerns åsikter till media så fort det bjuds in.

Sägas bör i detta sammanhang att om nu någon tror att jag har en allmänt negativ inställning till fackföreniningar så är det inte alls så. Långt därifrån.

Så sammantaget kan man säga att det finns ganska många, och inte minst naturliga, förklaringar kring varför skolan inte får vara med i Reinfelds Framtidskommission.

Men snälla Fredrik Reinfeldt TÄNK OM i denna fråga, ta in skolan i din Framtidskommission. Den vill vara med !

För är det inte så, att du liksom jag, ligger alltmer sömnlös om nätterna på grund av att debatten om skolan börjar bli lätt påfrestande? Och är det inte så att ni ändå diskuterar att skolpolitiken ju borde vara mer framåtblickande där borta i era korridorer?

Eller har jag verkligen så fel?

Ps. Metta Fjelkner, du borde ringa Eva-Lis Sirén på Lärarförbundet. Hon kan nog lära dig hur du lägger mer tid på att förstå din omvärld, tex hur du twittrar (http://twitter.com/#!/evalissiren). Jag trodde först hon använde sig av spöktwittrare förstår du, men icke så. Idag satt hon och jag i Almedalen och twittrade under hennes eget seminarium. Ds.

FIRO - förändringar & kreativitet

Vad har grupprocesser med kreativitet att göra? Ja ganska mycket faktiskt. Om organisationen, skolan eller företaget, är inne i en omdanande förbättringsfas innebär det givetvis en hel del förändringar. Eller så kanske man möter helt nya förutsättningar som världen utanför styr över. Förändringar som tydligt påverkar organisationen och som många gånger är avgörande viktiga.

Upplevs olika

Självklart upplevs detta olika för olika personer beroende på vad man har för roll eller trygghetslåda att sitta i innan och efter "det nya". En del gillar dessa förändringar, andra inte alls. Jag har funderat en hel del över detta de senaste året och kommit fram till att det handlar om vår förmåga att vara öppna för och ta emot nya nödvändiga idéer. Och funderar man lite till på det så hamnar man i tankespåret att det, återigen, kretsar kring om grupprocesser. Nämligen individen kontra gruppen och gruppens uppgift.

Den kanske mest använda teoribildningen kring detta med gruppens olika faser skapades av Will Schutz och kallas FIRO, Fundamental Interpersonal Relations Orientation. Han studerade bland annat det faktum att olika besättningar på olika krigsfartyg var olika effektiva, detta trots liknande utbildning och andra förutsättningar. Och det han fann var revolutionerande.

Schutz hittade i sin forskning att en grupp genomgår tre tydliga huvudfaser, och två övergångsfaser, i mognadsprocessen mot effektivitet.

Tillhöra - Kontroll (eller rollsökning) - Samhörighet (eller öppenhet).

En grupp genomgår faserna i nämnd ordning och processen är också cyklisk. En grupp som får en positiv utveckling och den tredje fasen - samhörighet - som är den fas där alla i gruppen i princip delar värderingar, identidet och måluppfattning, hittar också effektiva arbetsmodeller. Alla känner till varandras styrkor och svagheter och respekterar dem, vilket gör att individernas samlade kraft kanaliseras i en och samma riktning.

Jobbiga processer

Extremt få organisationer når en så pass hög mognad att de långa perioder ligger kvar i samhörighet. Varför? Jo därför att varje ny förutsättningen som påverkar gruppen också kastar tillbaka gruppen i tillhörafasen. Alla måste alltså i någon mening ta ställning till om nu denna nya förutsättning (förbättring/förändring) är något jag som individ vill ställa upp på och vara med att "tillhöra". I större omdaningar i företag/skolor slutar därför en hel del medan andra stannar kvar. De som stannar kvar och tillsammans med nya medarbetare som rekryterades då de som inte ville vara med slutade hamnar så småningom i kontrollfasen i jakten på att nå samhörighet. En del stannar kvar trots det nya men gillar det egentligen inte och hindrar eller kvarhåller kvar gruppen längre än nödvändigt i kontrollfasen. Kontrollfasen, även kallad rollsökningsfasen, är en jobbig men nödvändig fas där konflikter och kontrollprocesser kring varandras agendor, kompetenser och ambitioner ligger i fokus. Över är tillhörafasens ytliga trevlighet och socialiserande. De flesta organisationer befinner sig mesta delen av sitt liv i tillhöra och kontrollfasen. Nödvändiga faser men som har den lilla egenheten att de inte är särskilt effektiva ur prestationssynpunkt. Företaget eller skolan går på lågvarv och utnyttjar inte alls sin fulla potential. Den mesta energin går i kontrollfasen till att konfrontera andra, snacka skit, bilda oheliga allianser och lära känna nya personer. Det är inte alls ovanligt att frustrationer riktas mot enskilda personer, ofta ledarna, oavsett formella eller informella. Det blir gruppens sätt att fly det jobbiga genom att överföra ansvaret till någon eller något, och helst utanför gruppen. Men fixar organisationen detta så kommer "samhörigheten" smygande som den fas som alltmer präglar gruppen och med det dess effektivitet. Mycket mogna grupper ägnar allt mindre tid i "tillhöra" och "kontroll" och tar sig allt snabbare till samhörighet.

FIRO & Keativitet
Det intressanta här är att sätta det i sammanhanget idéer och kreativitet. det tycks vara så att vår oförmåga att ta till oss nya ideer ute i företag och skolor också för den delen hänger starkt ihop med gruppprocesserna. Kreativitet innebär ju per deffinition att gruppen ständigt ställs inför nya förutsättningar. Det innebär också att när nya förutsättningar (ideer) dyker upp så är det till viss del naturligt att gruppens prestation sjunker något, det nya måste ju processas. Är gruppen en mogen grupp så processas det nya effektivt och snabbt och är det inte en mogen sågrupp så kastas i värsta fall idéerna ut eller personerna bakom.

Det betyder, i min värld, att om vi utvecklar skolor eller företags grupper så att alla förstår hur gruppen fungerar så kommer vi bli grymt bra på att dels ta till oss nya ideer och dessutom också skapa nya ideer i gruppen själva.

För är det något vi vet så är det ju en så pass stor förändringstakt i världen idag och med den kommer vår förmåga att anpassa oss till nya förutsättningar vara avgörande för hur schysst vi kommer få det framöver.