Svensk skola är i världsklass

I debatten kring skolan som nu rasar överallt ligger tyngdpunkten på eländesromantik, framburen av maktkontrollerade mediekanaler som medvetet styr innehållet ensidigt mot ett håll.

Eftersom denna ensidighet som herrar som Zaremba ger tenderar att ge en bild av skola som inte helt stämmer överens med verkligheten så finns det anledning att höja rösten en sekund och lyfta en sanning som är svår att blunda för:

Svensk skola och skolutveckling är i världsklass

Ok vi brister naturligtvis inom ett par områden om man enbart ser det hela genom PISA. Dessa brister skall vi naturligtvis med praktiknära forskning och pedagogiskt nytänkande åtgärda. Men det finns också en värld utanför detta perspektiv! En till och med ännu mer relevant värld.

Efter att ha rest runt i världen, och besökt skolor i både Nordamerika, Asien och Europa har jag fått förmånen att se vartåt det lutar när det gäller kunskapsutveckling. Vi har i Sverige tveklöst den bästa och mest framåtsyftande läroplanen i världen. Vi har också de vassaste grundidéerna om lärutveckling ute i kommunerna, en utveckling som baseras på en modern kunskapssyn och tankar om vad skolan skall syfta till. Vi måste nu bara få in i skallen att vi verkligen är på rätt väg. Det vill säga att se fortsatt framåt. Inte bakåt ! Vi måste sluta lyssna på de okunnigt kraxande kråkorna som vill vända utveckling mot retardation.

Jag är helt inne på samma linje som debattören Stig-Roland Rask (fd KK-stiftelsen) och jag menar att ett verkligt bra tecken på att svensk skola är på rätt spår är ju på det sätt vi hanterat den ekomomiska krisen, dvs hur resilienta vi är som samhällsorganism (en biologisk term för förmåga att inte påverkas dramatiskt negativt av störningar i ekosystemet). Bortsett från vissa politiska eldfängda diskussioner, inte utan relevans, har vi en väl sammanhållen samhällskropp som kan resa sig och borsta av dammet och ta tag i bitarna. Det kan absolut hålla ihop bättre, men ändå. Man ska betänka att de globala kraven 2011 ser helt annorlunda ut än 1950.

Men ser vi på samhällsdebatten om skolan utgör den möjligen ett genant undantag.

Poängen är att de 20, 30, 40 och 50 åringar som nu påverkar och beslutar om åtgärder i både offentlig sektor, föreningsliv, politik, myndigheter och näringsliv har alla gått i en skola som uppenbarligen gjort dem väl skickade att ta hand om ett land i en ekonomisk global kris. Se bara på Anders Borg och Reinfeldt, en gång två obstinata högjutt gapande tonåringar som nu leder landet. En av dem hävdade en gång att anarki är den bästa samhällsformen och att Landstinget är farligare än knark. Varifrån uppmuntrades de ta ut svängarna så pass, från hemmet? Kanske? Av videovåld? Troligen inte! Det var naturligtvis svensk skola som starkt bidrog till att ge dem de förutsättningar för intellektuellt experimenterande, glöm inte det. Svensk skola har på det stora hela fungerat väl ! Men det räcker inte om man ser framåt.

Vi måste bli bättre inom en rad områden för att möta framtiden, det är just nu det enskilt viktigaste för oss alla. Att se framåt ! Förbättra! Skapa en faktiskt utvecklingsrörelse! Så låt oss därför diskutera hur lärandet skall bli effektivare rent pedagogiskt och didaktiskt (i praktiken) istället för att ge vedträn till kvasidiskussioner liknande den som Zaremba initierat. Hans ogrundade tyckanden leder inte till den förändring/förbättring vi behöver. Den leder mot, i bästa fall, stagnation.

Låt oss nu utveckla våra styrkor än mer så vi kan möta den globalisering som rullar därute, den kommer nämligen inte vänta på Zarembas gäng...

Jag kommer utveckla dessa tankar mer i min kommande bok, men jag kände att det är på sin plats att lyfta det faktum att

Svensk skola och skolutveckling är i världsklass

=:)

Skolan är inte i fritt fall...

Nu har jag läst Maciej Zarembas artikelserie ett par gånger och funderat. Funderat över vad som är vad i debatten. Jag känner igen honom i andra exempel på hur en enskild journalist verkligen aktivt söker stora journalistpriset. Kring år 2000 var jag nära Peter Kadhammars "kritiska granskning" av min dåvarande arbetsplats Icon. Vi som jobbade där såg ju att hans skildringar många gånger var direkt förvrängda. Men det gjorde inget för Kadhammar, syftet var ju att skrika högt och förnedra. Och det gick bra, han fick stora journalistpriset.

Och mönstret upprepar sig, men nu inom ett för Sverige mer avgörande område än ett enskilt litet företag. Nej nu talar vi om ödesfrågan som Sverige står inför, nämligen hur vi skapar en skola som möter de globala framtida kraven? Gör vi det genom att backa bandet och återskapa 50-talets grundsyn på kunskap, lärande och relationsbyggande eller gör vi det genom att utveckla och förbättra skolan så vi får en kunskapsutveckling som är relevant för vår tid. Zarembas artikelserie talar för det första:

Sluta med daltet och tillbaka till den statliga katedern.

Han hyllas av Jan Björklund och andra som av olika personliga skäl har intressen, politiska eller egna, i att skolan bevaras som den alltid har varit.

Man skall dock komma ihåg några saker när man läser Zarembas artiklar:

Icke vetenskap
Hans artiklar är inte vetenskap utan ett journalistiskt sökande efter exempel som styrker hans personliga uppfattning om hur, i detta fall, skola skall vara. En uppfattning som i 98% rimmar helt och fullt med skolminister Jan Björklund. En tillfällighet? Knappast.

Fear Society
Han låter sin journalistiska trovärdighet gå i politiskt färdigplogade åkrar, det vill säga utnyttjar en hos skolministern redan fungerande retorisk taktik. Nämligen den att utnyttja vuxna föräldrars identifikation och igenkännande av sin egen skolgång i kombination med "konfliktsperspektivet". Ingen läser nämligen "good stories" med samma frenesi som helvettesbeskrivningar. Detta är klassiskt och lite läskigt, the fear society...ett samhälle som intellektuellt bygger på rädsla är inget riktigt fritt samhälle.

Propagandalikt
Han ges oceaner av utrymme i en av Sveriges mest effektiva opinionskanaler, nämligen Dagens Nyheter. Den som vill gå i polemik med honom får ställa sig i den långa kön om ett utrymme på en halv A4 sida. Att i fyra dubbeluppslagsartiklar vika ut sin personliga subjektiva tyckerilåda och bädda tvivelaktiga resonemang är ingen konst, men att hålla sig kort kring en så komplex sak som skolan är svårare. Det vet Zaremba. Han vet också att den som äger utrymmet äger budskapen. Zaremba är tillsammans med Björklund ohotad på den punkten.

Okunskap om kunskapsbegreppet
Han har inte det blekaste intresse av att beskriva hur hans ensidiga uppfattning om den framtida skolan skall formas, det är lättare att beskriva sånt man inte förstår som avarter och fel....Varför tar exempelvis inte Zaremba upp att synen på kunskap har förändrats i grunden sedan han gick i skolan? Att skolans roll i samhället förändrats? Med digitaliseringen av musikindustrin föll musikförlagens inslagna väg om hur man distribuerar innehållet till lyssnaren. I bokbranschen sker nu exakt samma resa. På samma sätt har informationstillgängligheten gått från 1990-talets "begränsad till vad som ryms i lärarens huvud och skolbibblan" till numera vara total genom en dator på internet? Påverkar det skolans uppdrag Zaremba? Vad är kunskap? Hur blir information till kunskap? Skiljer sig lärprocessen mellan 1900-talet och dagens internet?

Okunskap om globaliseringens krav
Han har heller inget intresse av att beskriva vad det är Sverige behöver för förmågor och talanger i en globaliserad värld. En värld där andra tidigare outvecklade länder numera tar kliv mot att utveckla den kunskap de behöver för att öka sin välfärd. Vilka är framtidens kompetenser Zaremba? Och hur hänger de ihop med att vrida klockan tillbaka? Var det verkligen så att skolan på 50-talet var så väldigt bra på att stimulera fram kunniga, icke auktoritetsstyrda, medmänsklighetsdrivna, frimodiga och hyperkommunicerande ungdomar för ett samhälle år 2020?

Statlig styrning är den enda lösningen för Zaremba
Han anser uppenbarligen att professionen inte alls bör styra utvecklingen, eftersom de är insnöade i Deweys irrläror som i artiklarna beskrivs som budskap får underjorden. Nej staten ska hellre ta kontroll över hur lärande skall gå till. Men den som tror att man kan ta kontroll över lärande i ett samhälle som vilar på fri ultratillgänglig information kommer alldeles försent inse dess omöjlighet. Zaremba menar att staten är bäst på att driva skolan framåt, men han talar inte rad om hur det skulle kunna gå till? Vad det nu är som är så bra med det? Borde inte en mer smart slutsats vara att staten öronmärker och tillför mer resurser så att långsiktiga utvecklingsprojekt kring "det nya lärandet" får verklig bärkraft?

Saknar ingång i det nya lärandet
Zaremba saknar helt en diskussion om hur informationstillgängligheten i världen skapat nya kanaler och former för lärande. Hur tillgängligheten till verktyg för att kommunicera, lära kolaborativt, kritiskt granska fakta, dra slutsatser och skapa verklig verklighet blir allt mer avgörande. Varför utelämnar han detta det kanske mest omdanande för det globala lärandet? Hur kan han missa det? Jo för att det inte stödjer hans tes, eller av okunskap? Tesen som upptar hans vakna tid är ju att läraren skall stå i centrum, inte eleven och dennes lärande.

Gott om sakfel
Det finns gott om sakfel i hans skildringar, sådant de flesta som arbetar i skola eller med skolutveckling lätt upptäcker, men som "väljaren" inte alls "behöver" för att välja rätt lapp till valurnorna. Det är precis det som politik handlar om, att kompromissa. I Zarembas fall kompromissa med kunskap om området han bevakar. Kanske väljer han medvetet bort saker som inte stärker hans teser, eller så kanske han helt enkelt inte är så insatt som han påstår? Jag vet inte vilket som är värst.

Nej läs Zarembas artiklar en gång till och lägg till fler frågor kring vad vår svenska skola skall förbättras mot och vad Sverige, som alla andra länder, snart möter på allvar, nämligen:

Lärandeskapprustningen

Det land som hittar bäst vägar mot ett effektivt och modernt lärande med fokus på resultat kommer inte forma en skola i fritt fall...