Ledarskapet kan aldrig lyftas för sällan

Alltsomoftast när jag funderar över skolan och dess framtid landar jag i det faktum att det tycks vara en nyhet och inte alltid oproblematiskt att lyfta vikten av skolans ledarskap. Inte sällan uppstår en diskussion om vilken yrkesroll som är viktigast. Skolledaren (rektorn) eller lärare? Precis som att det finns en yrkesroll i skolan som är viktigast eller att om man lyfter skolledarskapet så är det på bekostnad av lärare.

Det finns något ruttet i detta med att det finns ett konfliktperspektiv mellan skolans medarbetare och dem som har uppdraget att leda och fördela arbetet.

För mig handlar det dock om att ledarskapet är ett verktyg för att få hela organisationen att inom respektive ansvarsområde bidra till att skolan utvecklas och förbättras.

Jag är däremot, naturligtvis, medveten om att en hel del medarbetare i svenskt arbetsliv, inte enbart i skolan utan i alla organisationer, har synpunkter och idéer kring hur verksamheten kan ledas bättre och att det naturligtvis ytterst är "chefens" ansvar.

Jag tror, efter att ha följt skola och skoldebatt väldigt nära i snart 10 år, att ledarskapet behöver lyftas ännu mer i meningen att alla som arbetar i skola är ledare och att alla skolor gör klokt i att på olika sätt utveckla det gemensamma ledarskapet.

Utvecklande ledarskap handlar mycket om att skolledare eller läraren är ett föredöme och ständigt lyfter upp frågor om moral och etik och att h*n agerar med en värdegrund som bas. Att en utpräglad förändringsledare inspirerar och motivativerar i syfte att engagera, är kreativ. Men även att h*n utvecklar en personlig omtanke men som också konfronterar och tar risker i ett gott syfte, för individen och för skolan som organisation.

I synnerhet gäller detta skolor som är på väg mot att ställa om sin skola till en 1-1 skola, dvs där den pedagogiska miljom omfattar en dator per elev. Ingen lätt uppgift och som kräver övning, insikt och dedikation. Ibland blir det fel, vilket är helt naturligt i en utvecklingsprocess. Genom att göra fel och landa i dem kan vi erfarenhetsmässigt välja bättre vägar framåt.

Enskildas rättighet till unik egenart i skolan

Den svenska nya läroplanen Lgr11 och förvisso omarbetad och lite åtstramad men den är fortfarande en av världens mest moderna läroplaner och väl anpassad för vår resa in i globaliseringen. Men å andra sidan är det som står i läroplanen inte alls helt och fullt självklart genomdiskuterat bland elever, föräldrar och skolans personal. På många skolor lever läroplanens grundläggande värdegrund och tankar i ett fint fungerande finmaskigt nät runt verksamheten. Men min magkänsla säger mig att det finns en delatt gå till botten med på en hel del skolor.

Här finns tex en ganska intressant skrivning i läroplanen under skolans värdegrund och uppdrag.

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.
Lgr11 kap 1

Handen på hjärtat, genomsyras dina barns skola eller din skolarbetsplats av helt igenom samsyn kring vad det här betyder? Får eleverna uttrycka sig som de vill, givet att ingen kränks? Diskuteras det på lärarrummet om ungas förvridna intressen, språkbruk, estetik eller allmänna val av klädsel?

Förmodligen, och det är därför skrivelsen finns....

Debattartikel om rektorer i dagens Aftonbladet

Idag publicerar Aftonbladet en artikel de föreslog att jag skulle skriva, en artikel om rektorer. Jag valde att fokusera på framtidens och den utveckling vi behöver sträva mot och där rektorer är avgörande viktiga.

Artikeln finns i sin helhet här på www.aftonbladet.se (14 maj)

Debattören: Dags att införa en modern svensk rektorsutbildning
Den svenska skoldebatten har på senare år helt spårat ur. Den sprider budskapet att svensk skola är i katastrofläge.

Min erfarenhet leder mig till helt andra slutsatser. Svensk skola kan bli världsledande – om vi ser till att utveckla rektorer till moderna förändringsledare. Annars riskerar nytänkande, begåvade lärare att hjälplöst sjunka ner i den konservativa kvicksanden.
Jag har besökt skolor och arbetsplatser i Asien, USA och Europa och sett vad andra länder fokuserar på. Slående är att synen på utbildning i stort sett ser likadan ut överallt. I New Yorks, Manchesters och i Beijings skolsystem pratar man om samma saker som här. Men numera inte enbart om att klättra på förenklade listor. Man vill mer, man vill forma framtidens kompetenser.

Detta medan makthavare som Jan Björklund, Metta Fjelkner, Maciej Zaremba med flera drömmer om att reproducera det vi gjort de senaste 100 åren. Inget kan vara mer fel, skruvar man muttern åt fel håll hjälper det inte hur mycket mer man tar i.

Svensk skola har större möjligheter än något annat land i världen att ta greppet om framtidens skola och lärande. Men då måste vi låta lärare ledas av moderna rektorer som vet att utveckla lärandet framåt. Med internet och ökad kommunikation över gränserna är allt i samhället är för evigt förändrat – utom just vår syn på skolan. Det är tragiskt. Och det håller inte längre.
Inte för att jag på något sätt delar Mao Tse Tungs värdegrund, men jag tycker ändå att hans ord: ”När förändringens vindar blåser bygger en del vindskydd och andra väderkvarnar” är mer relevanta nu än då.
Och som den amerikanske pedagogen John Dewey skrev ännu tidigare: ”If we teach today as taught yesterday, we rob our children of tomorrow”. Förbättring är avgörande – och förbättring kräver förändringsförmåga.
För att förbättra och förändra skolans inre arbete krävs handlingskraft och modiga lärare som kan skapa nya metoder för lärande, baserade på forskning och experimenterande. Dessa fantastiska lärare finns på alla skolor, men för att de ska få kraft och genomslag krävs rektorer som bryter mönster, ser dem och backar upp dem. Annars förtvinar de och reduceras till att göra det alla andra gör.

Skolverket och SKL pekar också på att framgångsrika skolor präglas av just brinnande och modiga rektorer som drivs av visioner och övertygelser. Det är de rektorerna som kan påverka utbildningens innehåll att bättre stämma överens med den verklighet samhället befinner sig i. Som lämnar det lärarcentrerade katedertänkandet för ett modernt, samarbetande och kommunicerande lärande med de unga i centrum. Att bara reproducera kunskaper i klassrummen som redan finns att hämta på Google duger inte längre. Ej heller att införa fler nationella prov, grisen blir inte fetare bara för att man väger den oftare.

Dagens obligatoriska befattningsutbildning för rektorer lägger huvudfokus på skoljuridik och myndighetsutövning. Det är områden som visserligen är viktiga, men de räcker inte.
Vi behöver en ny svensk rektorsutbildning, som fokuserar på att utveckla rektorer som ger lärare och elever nya relevanta bilder och verktyg att arbeta med.
Vi behöver inte fler administratörer som gömmer sig bakom pappershögar, utan fler skoledare med förståelse om allt som rör den accelererande samhällsutvecklingen.

Utan positiva och starka rektorer som gör rätt saker stannar svensk skolutveckling.

Vem vill inte ha högskolebehörighet?

Ända sedan förslaget om att stryka högskolebehörighet för yrkesprogram på gymnasiet kom fram stod det klart, nästan som korvspad, att ansökningarna skulle minska. Nu ser vi hur det blev. Alla är överens, rektorer SYV-are och andra kommunala tjänstemän: Ungdomar väljer bort yrkesinriktade program eftersom de bakbinder dem och begränsar dem att utvecklas i framtiden.

Den smarte målar inte in sig i ett hörn...

- Det vi kan se i samtliga län är att det är en större andel elever som söker högskoleförberedande program, säger projektledare Therese Sehlstedt till Skolverkets hemsida (SvD 5 maj 2011)

Baksidan är förstås att vi får dålig återväxt inom praktiska yrken, dvs tvärt emot det reformen egentligen ville åstadkomma.

Antingen är det en tillfällighet eller så har regeringen underskattat unga människors förmåga att tänka långsiktigt...människor som uppenbart har visioner, i alla fall inom detta område. Känns bra tycker jag....

=:)

Kunskap, kreativitet, SAAB och Kina....

Morgonens nyheter handlar om SAAB som nu glider ytterligare ett steg mot att hamna i Kina. Det är i ett så kallat strategiskt samarbete som den i sammanhanget relativt unga biltillverkaren Hawtai går in med 1 300 000 000 kronor hos Spyker som äger det krisande fd svenska bolaget. Motivet för SAAB är förstås att ta sig in på den väldiga kinesiska marknaden.

Det här handlar på ytan om tillverkning av bilar, men under ytan om framtidens kunskapskapprustning. Hawtais ambition är att öka sin spetskompetens och locka strategiskt viktig kompetens och teknik till sig.

Hawtai väntas öka sitt ägande i Saab i etapper

Dagens Industri

Hos oss här i Sverige innebär det att båda våra tidigare teknikutvecklingsbolag Volvo och SAAB sedan länge påbörjat sin glidande resa ut ur Sverige med destination Kina.

Det är en naturlig strukturutveckling och vi har sett det tidigare i både varvs- och tekoindustrin som båda i stort sett försvann på kort tid för några decennier sedan.

Det vi dock måste fråga oss är: Hur möter vi denna strukturomvandling på ett smart sätt?

Det enda jag ser att vi kan göra, och som vi borde påbörjat för länge sedan, är att stimulera till ökad innovationskraft. Men för att kunna hitta innovationskraft måste vi börja med att utveckla vår förmåga att skapa idéer, man kan inte hoppa över själva bottenplattan för innovation. En innovation är ju en ide som får väldigt många användare eller som får väldigt stor betydelse för många människor. Slutsatsen är alltså att ju bättre vårt lands medborgare blir på att skapa idéer ju större är möjligheten att finna nya banbrytande innovationer.

Det hela leder till att skolan, som ju sitter på små barns fantasi från start, borde utveckla sina arbetssätt så att kreativiteten och fantasin inte trycks undan till förmån för en alltför stereotyp kunskapssyn från en annan tid.

Förmodligen retar jag gallfeber på några få traditionella kunskapstalibaner här, men det bjuder jag på.

För kunskapsbegreppet har förändrats de senaste 20 åren vare sig vi tycker om det eller inte. Det finns ingen anledning att värdera det, men det finns alla anledningar i världen att snnabbt förhålla oss till det på ett konstruktivt sätt.

Grattis Kina !