Lärmiljö i skolan får inte gå samma väg som IT i skolan

Den kommande åren kommer många huvudmän bygga nya skolor eller renovera gamla. Skälen varierar. Små och medelstora kommuner börjar på allvar inse hur tex en gymnasieskola faktiskt attraherar eller behåller det lokala näringslivet och en modern skola blir då en viktig signal. Huvudmän med bristfälliga och slitna skollokaler tycks har kommit till vägs ände och måste nu helt enkelt göra något åt alltihop, man kan helt enkelt inte längre blundat för hälsoaspekten, särskilt nu när Arbetsmiljöverket ska granska Sveriges alla skolor. 

Att bygga nytt, renovera eller modernisera gammalt i skolan är en strategiskt viktig process. Förutom rena gränsvärdesdiskussioner utifrån hälsa måste man också ta ställning till hur den fysiska och psykosociala miljön ska kunna stötta lärandet så att måluppfyllelsen ökar i den tid vi lever i. Det är en en krävande process som behöver ta sin utgångspunkt i behoven runt själva lärandets väsen. Miljön ska naturligtvis svara mot de perspektiv lärare och elever har kring hur lärande går till i vår tid och därmed ska lärmiljön ses som ett "lärverktyg". Det här vet alla egentligen och det är inte på något sätt någon nyhet. Är det någonstans vi har på fötterna vetenskapligt så är det såklart hur miljön påverkar människan. Tyvärr ser beslutskulturen runt fysisk och psykosociala lärmiljön ut ungefär som "IT i skolan" såg ut för 10-15 år sedan.

Då var det av hävd så att IT-chefen ställde kravspecen till vad skolan skulle använda i det pedagogiska arbetet. I princip innebar det att IT experten i kommunen bestämde hur pedagogen skulle arbeta, utan att ha den mista insikt om vad en lärare gör eller borde göra när man nu genom digitala verktyg öppnar för moderna arbetssätt och utvecklade metoder. Att människor utan pedagogisk komptens fattade långtgående och viktiga beslut kring skolans kärnfrågor var initialt inget som bekymrade varken IT-chefen själv eller kommunenschefen. Retoriken var nämligen enkel: IT chefen har kärnkompetens om "datan" och därför var han, för det är främst en "han", bäst skickad att fatta beslut. Vi vet alla resultatet av detta, nämligen en hel radda meningslösa projekt som efter ett tag rivits upp och gjorts om. Så småningom fick skolans personal ställa kraven på vad de behöver för att jobba.  I en del kommuner är det dock fortfarande så att IT-chefer bestämmer det mesta på egen hand. En fullständigt obegriplig idé.

Det är som att en bilmekaniker på en bilverkstad skulle ansvara för beställningar av råvaror till Restaurang Gondolen utan att Erik Lallerstedt hade något att säga till om. 

När det gäller skollokaler är det på precis samma sätt, men här är det då tekniska enheten eller fastighetsförvaltningen som spelar huvudrollen, de har lite olika namn. Oftast kravställer tekniska enheten på uppdrag av sin nämnd som beslutat att bygga ny skola för att "snart blir elevkullarna större". Och fort ska det gå också, för elevtillströmningen kom lite som en överraskning även denna gång. Kravställandet som sen ska vara underlag för upphandling tas fram och en arkitekt vinner så småningom uppdraget. Arkitekten ritar något som förvaltningen förstår och som nämnden förstår. Det hela stäms av mot kommunens skolsystem på politisk nivå och en snabb diskussion tar fart om det hela känns bra. Utbildningsnämnden, som består av politiker utan spetskunskap om skolan, fattar sen beslut utifrån kostnad och byggnadens utseende.

Skolan börjar sen byggas och först här startar dialogen med "brukarna", det vill säga utbildningsförvaltningen och i bästa fall rektor och/eller lärare. Huvudfrågan brukar då hamna i "hur ska vi anpassa våra arbetssätt så de fungerar även i den nya skolbyggnaden". Resultaten brukar i de allra flesta fall bli att skolan flyttar in och jobbar på som vanligt, men med frustrationer eftersom lokalerna inte alls ser ut som de är vana vid. Många lärare undrar tex var klassrummen är när de förvånat ser att de inte längre finns. Skolor som byggs präglas till viss del av de strömningar som arbetslivet kräver och vad som är att anse som normalt i vår samhällskultur.
Men oftast finns klassrummen kvar, trots chansen man haft att bryta strukturer skapa nya rumsliga utgångspunkter och därmed skapa möjligheter. Resultatet brukar vara att inget alls ser särskilt annorlunda ut mer än att lokalerna nu är nya och på sin höjd innehåller möbler som på ytan känns moderna men som befäster gamla beteenden. Det är alltså exakt samma mekanismer vi ser som i IT-chefssyndromet. Skälet till detta slöseri med pengar och tid är precis detsamma.

De pedagogiska diskussionerna och kompetensutveckling av personalen kommer in i slutet av processen och inte i början som naturligtvis är det mest logiska.

Alla lärmiljöprojekt i skolan måste starta i tankar om hur lärandet går till, vad för slags lärmetoder vi vill ha, vilka krav samhällsutvecklingen ställer och utifrån hur den sociala kontexten ser ut nu och en tid framåt.