Lärmiljö i skolan får inte gå samma väg som IT i skolan

Den kommande åren kommer många huvudmän bygga nya skolor eller renovera gamla. Skälen varierar. Små och medelstora kommuner börjar på allvar inse hur tex en gymnasieskola faktiskt attraherar eller behåller det lokala näringslivet och en modern skola blir då en viktig signal. Huvudmän med bristfälliga och slitna skollokaler tycks har kommit till vägs ände och måste nu helt enkelt göra något åt alltihop, man kan helt enkelt inte längre blundat för hälsoaspekten, särskilt nu när Arbetsmiljöverket ska granska Sveriges alla skolor. 

Att bygga nytt, renovera eller modernisera gammalt i skolan är en strategiskt viktig process. Förutom rena gränsvärdesdiskussioner utifrån hälsa måste man också ta ställning till hur den fysiska och psykosociala miljön ska kunna stötta lärandet så att måluppfyllelsen ökar i den tid vi lever i. Det är en en krävande process som behöver ta sin utgångspunkt i behoven runt själva lärandets väsen. Miljön ska naturligtvis svara mot de perspektiv lärare och elever har kring hur lärande går till i vår tid och därmed ska lärmiljön ses som ett "lärverktyg". Det här vet alla egentligen och det är inte på något sätt någon nyhet. Är det någonstans vi har på fötterna vetenskapligt så är det såklart hur miljön påverkar människan. Tyvärr ser beslutskulturen runt fysisk och psykosociala lärmiljön ut ungefär som "IT i skolan" såg ut för 10-15 år sedan.

Då var det av hävd så att IT-chefen ställde kravspecen till vad skolan skulle använda i det pedagogiska arbetet. I princip innebar det att IT experten i kommunen bestämde hur pedagogen skulle arbeta, utan att ha den mista insikt om vad en lärare gör eller borde göra när man nu genom digitala verktyg öppnar för moderna arbetssätt och utvecklade metoder. Att människor utan pedagogisk komptens fattade långtgående och viktiga beslut kring skolans kärnfrågor var initialt inget som bekymrade varken IT-chefen själv eller kommunenschefen. Retoriken var nämligen enkel: IT chefen har kärnkompetens om "datan" och därför var han, för det är främst en "han", bäst skickad att fatta beslut. Vi vet alla resultatet av detta, nämligen en hel radda meningslösa projekt som efter ett tag rivits upp och gjorts om. Så småningom fick skolans personal ställa kraven på vad de behöver för att jobba.  I en del kommuner är det dock fortfarande så att IT-chefer bestämmer det mesta på egen hand. En fullständigt obegriplig idé.

Det är som att en bilmekaniker på en bilverkstad skulle ansvara för beställningar av råvaror till Restaurang Gondolen utan att Erik Lallerstedt hade något att säga till om. 

När det gäller skollokaler är det på precis samma sätt, men här är det då tekniska enheten eller fastighetsförvaltningen som spelar huvudrollen, de har lite olika namn. Oftast kravställer tekniska enheten på uppdrag av sin nämnd som beslutat att bygga ny skola för att "snart blir elevkullarna större". Och fort ska det gå också, för elevtillströmningen kom lite som en överraskning även denna gång. Kravställandet som sen ska vara underlag för upphandling tas fram och en arkitekt vinner så småningom uppdraget. Arkitekten ritar något som förvaltningen förstår och som nämnden förstår. Det hela stäms av mot kommunens skolsystem på politisk nivå och en snabb diskussion tar fart om det hela känns bra. Utbildningsnämnden, som består av politiker utan spetskunskap om skolan, fattar sen beslut utifrån kostnad och byggnadens utseende.

Skolan börjar sen byggas och först här startar dialogen med "brukarna", det vill säga utbildningsförvaltningen och i bästa fall rektor och/eller lärare. Huvudfrågan brukar då hamna i "hur ska vi anpassa våra arbetssätt så de fungerar även i den nya skolbyggnaden". Resultaten brukar i de allra flesta fall bli att skolan flyttar in och jobbar på som vanligt, men med frustrationer eftersom lokalerna inte alls ser ut som de är vana vid. Många lärare undrar tex var klassrummen är när de förvånat ser att de inte längre finns. Skolor som byggs präglas till viss del av de strömningar som arbetslivet kräver och vad som är att anse som normalt i vår samhällskultur.
Men oftast finns klassrummen kvar, trots chansen man haft att bryta strukturer skapa nya rumsliga utgångspunkter och därmed skapa möjligheter. Resultatet brukar vara att inget alls ser särskilt annorlunda ut mer än att lokalerna nu är nya och på sin höjd innehåller möbler som på ytan känns moderna men som befäster gamla beteenden. Det är alltså exakt samma mekanismer vi ser som i IT-chefssyndromet. Skälet till detta slöseri med pengar och tid är precis detsamma.

De pedagogiska diskussionerna och kompetensutveckling av personalen kommer in i slutet av processen och inte i början som naturligtvis är det mest logiska.

Alla lärmiljöprojekt i skolan måste starta i tankar om hur lärandet går till, vad för slags lärmetoder vi vill ha, vilka krav samhällsutvecklingen ställer och utifrån hur den sociala kontexten ser ut nu och en tid framåt. 

Visionsförmörkelser

På kontoret har vi den senaste tiden diskuterat ganska mycket runt visionens och framtidsblickandets betydelse för organisationer som vill förbättra sina resultat och nå längre. Att det där med resultat är starkt kopplat till görande i större grad än vi kanske tror. Det kan låta enkelt och självklart, men inte om balansen mellan "talk the talk and walk the walk" haltar. 

Vi måste kanske börja fundera över vart skolutvecklingen nu kommer att ta vägen, kanske går den åt att "göra mer" konkret?

För 11 år sedan då jag av en slump hamnade i skolvärlden märkte jag att ordet vision närmast var clownstämplat. Man funderade aldrig i de banorna, man frågade sig vad ska vi med det till? Vi har ju ju styrdokument och timplan? Det var närmast helt visionslöst på en hel del ställen skulle jag vilja påstå. Såväl i förvaltning som på skolnivå. Något som ingen idag förstås skulle erkänna, precis som då. 

 Idag har visionens betydelse tagit en fast position i skolutvecklingssverige och i de flesta läger är det inte särskilt laddat, snarare närmast självklart att ta fokus framåt i sitt ledarskap. Mats Tyrstrup (Researcher Centre for Advanced Studies in Leadership) pratar om "everyday leadership" och berättar att visionspräglade chefer är bättre på att lösa praktiska vardagsutmaningar eftersom hen vet var vi är på väg och behöver inte som planeraren (administratören) kasta sig in i nån handlingsplan eller genast göra en ny plan då förutsättningarna plötsligt ändras. 

Så det är givetvis bra att skolans chefer nu börjar bry sig mer om framtidsfrågor eftersom det ger dem bättre förutsättningar att leda i vardagen och fatta snabba beslut. Varenda skolutvecklare, och det finns numera mängder av fantastiska sådana, tar nu utgångspunkt i ett helt annat framtidsfokus och på det hela taget är det inte just det som är utmaningen framöver. Snarare tvärt om. 

Vi får kanske nu istället se upp med balansen mellan det som i alltför stor dos lätt kan uppfattas som bullshit talking och konkreta vardagsnära beslut som för lärandet i nuet framåt, dvs det konkreta görandet. Det betyder inte att framtidsfrågor och visioner är mindre viktiga, inte alls. De är alltid mer än mer viktiga, men inte på bekostnad av att vi tappar görandet. 

Vi pratar ibland om skolans problem som "målförmörkelse", med meningen att vi inte ser framåt pga alla mål vi omges av. Ett bra begrepp som får oss att lyfta blicken lite då och då och prioritera, men kanske är det också dags att börja tala om "visionsförmörkelse" också som ett hot. Så vi inte riskerar att bara prata framtid hela tiden så vi glömmer bort att det faktiskt också krävs konkreta hantverksmässiga göranden. Så att vi helt enkelt förblindas. Det är den där balansen som är så viktig. 

Det finns ett gammalt Kinesiskt ordspråk som lyder: 

Vision without action is a daydream Action without vision is a nightmare 

När det gäller skolutveckling nu och framöver så behövs förmodligen mycket mer action på jordnära saker för att inte stanna enbart i visionerandet. Ante Runnquist har skrivit ett bra inlägg på samma tema här: Framtiden är sjukt överskattad 

Sen vill jag bara passa på att avsluta med ett mycket bra citat av multikonstnären Rob Zombie som jag trillade på i helgen. Ett citat som jag känner att vi alla borde tas med oss på vår resa mot framtiden ;)

I never try anything, I just Do it.
(Rob Zombie)

Ledarskapet allt viktigare i Internet-samhället

Wikileaks och Snowdenleaks vittnar om att vi lever i "transparensens tidsålder". Ett samhälle där det blir allt svårare att skydda hemligheter i och göra saker i det dolda. Alla är nu potentiella mottagare till all information, eller som Bill Gates sa för 20 år sen "information at your fingertips"

Detta ställer förstås nya krav på transparant ledarskap och nya former för management. När den "säkraste" av "hemlighetsorganisationer" inte kan hålla tätt så indikerar det internets kraft som informationventil för whisselblowers och det är i grunden en bra för all utveckling.

Utvecklingen är positivt för de organisationer som anpassar sig och lär sig dra fördel av detta och katastrof för de som satsar alla kort på hålla emot och bygga ännu mer "skydd". Det hela ligger också helt i linje med vad vi vet om den digitala kommunikationens effekter på människors beteenden och den nya "digitala" organisationens sårbarhet i densamma.

 Ett mer transparent management och ännu mer tydligt och sunt relationsbaserat ledarskap kommer framöver att bygga de mest trovärdiga och legitima företagen, offentliga förvaltningarna och inte minst skolorna.

 Jag skulle vilja lyfta skolan lite extra eftersom det är här vi bygger grunden för samhället. Om vi inte lyckas skapa ett sunt och samhällsanpassat ledarskap och management här så kommer det att bli mycket svårt att anpassa samhället till den nya tiden. Ledarskapet blir allt viktigare i Internetsamhället.