Hösten är här, med nya idéer...

Nu har jag återupptagit bloggen igen efter sommarens ledighet och efter en intensiv liten föredragsturné i augusti. Jag har bland annat besökt Partille, Härlanda, Åkersberga, Sala, Södertälje m.fl.

Det är alltid lika roligt att möta lärare och skolledare. Sakta men säkert börjar man (jag) i dessa möten förstå lite mer av skolans innersta väsen och hur viktigt det är med ett tydligt utvecklingsfokus. Utveckling där "förbättring" snarare än "förändring" bör ligga i nosposition.

Förändring leder nämligen inte alltid till förbättring, men förbättring kräver alltid förändring.

Det är kanske paradoxalt för en del, men faktum är att nästan all rörelse mot det bättre handlar om vilket perspektiv man intar och inte vad man initialt bestämmer sig för att göra. Hur pass motiverad personalen är till att skapa det där "nya" och ta bort det där "gamla" som inte längre är funktionellt är långt mer avgörande än de flesta tror.

Posse est velle...

Att vilja är att kunna...

Men många av oss, inklusive jag själv, hänger tyvärr alltför länge kvar i det gamla, helt onödigt. Vi blir snabbt bekväma och luras in i en falsk trygghet. Jag har till exempel, alldeles nyligen, köpt mig en ny LP-skivspelare med argumentet att "det var bättre förr". Och så är det sannerligen inte, en del var bra förr i världen, som tex LP skivorna (för mig alltså, inte för andra kanske). De mesta var faktiskt sämre om vi skulle räkna upp allt som utvecklats sedan 50-talet. Vi slår inte våra barn längre i uppfostringssyfte, pedagogiken är mer proffsig, telefonen går att ha med sig i fickan, internet, färre svälter i världen, de flesta kan resa i stort sett var de vill. Och väldigt mycket mer kommer att bli ännu bättre än nu, så mycket vet vi. Men vad vet vi inte alltid innan. Jag har däremot kommit på att genom att njuta av min lilla vinylsamling hemma på ett för mig spännande sätt och lapa all världens musik på Spotify på bussen så skapar jag mig ett bättre musikliv. Min dotter tittar över datorskärmens kant när jag vänder min LP-skiva och jag hör mig själv säga till henne:

"Lyssna på det här.....det här är verkligen riktigt bra....lyssna på det här solot", precis som på festen i Ljungsbro 1983...beklämmande....

Men konsten i förbättringsarbete är inte att skeppa iväg allt gammalt bara för att det är gammalt. Nä konsten är att kunna (våga) prioritera bort det som inte tillför något nämnvärt oavsett det är nytt eller gammalt och att behålla det som fortfarande verkligen är positivt.

Och aldrig tidigare har jag hört så mycket spännande prat i föredragspauserna som just denna uppstart ute i skolsverige. Det är är helt klart så att det händer saker därute. Mycket rör just nu 1-1 (en dator per elev) i olika tappningar, vilket känns bra med tanke på den oerhört eskalerande kunskapsförändringen (förbättringen) som nu pågår, och som har pågått de senaste 15 åren. Risken är dock att vi i bakvattnet på detta, som tidigare nämnts här och i andra sammanhang, går mot

ökad risk för ett kunskapsklassamhälle.

Detta kunskapsklassamhälle breder ut sig i två nivåer. Den ena i att alla skolor ännu inte har investerat i tillgänglighet (datorer m.m) för alla elever så de kan komma åt informationen på "nätet" för sitt arbete i skolan, och därför gjort resan omöjlig mot modernt lärande. Inte så konstigt, det är svårt att ta in information på nätet utan dator som bekant och det gör det i sin tur omöjligt att processa den till kunskap och förståelse. Men den andra nivån är kanske mer komplicerad, nämligen den att de skolor som skaffar sig tillgänglighet inte så alldeles säkert utvecklar sin pedagogik i riktning med samhällsutvecklingen. Många tycks stannat på idéplanet att bara vi köper datorer så löser sig allt. Mycket löser sig om rörelsen fortsätter, men det löser sig inte av sig själv eller per automatik. Det krävs mycket diskussioner och ställningstaganden kring saker som:

Vilken kunskapssyn har vi på vår skola? Var lär vi nuförtiden? När lär vi nuförtiden? Hur lär de unga nuförtiden? Vad säger forskarna? Vilka kompetenser och förmågor bör vi utveckla hos de unga, vid sidan av de uppenbara angivna i kursplanerna? Vad behöver de unga i ett arbetsliv 2020-2025? Vems ansvar är det att utveckla den skola jag arbetar på? Vilken blir min nya roll som lärare? Vad ska vi sluta med? Vilka arbetssätt skall vi ha i vårt arbetslag? Hur skapar vi läruppgifter eller uppdrag som de unga går igång på? Hur förklarar vi för föräldrar att nu ska vi göra skola på ett annat sätt?

Frågorna blir snabbt många, och kanske skrämmande för en del. Men vi får inte låta oss stoppas av en mindre klicks oro. Bättre då att föra en dialog om hur vi på bästa sätt styr mot den angivna visionen.

Hur gör vi? Vi måste hela tiden utveckla och förbättra (förändra)...

Alternativet är ju än mer skräckinjagande, nämligen att vår skola eller vårt företag förlorar sin bas för existens. Att världen utanför ställer verksamheten mot väggen, antingen konkret eller mer diffust...

Man börjar förlora sin relevans....tvingas in i förtvinande....blir ointressant....försvinner...

En smärtsam process för alla inblandade, som går att undvika om man accepterar villkoren...

Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke...som Sally Santesson, Bibliotikarie i TV-serien "Sally", så riktigt avslutade sina program med.

Hepp